Många instrument är byggda i s.k. ”familjer” som består av likadana instrument men klingar i olika register
( ljusa och mörka toner).
Då Adolphe Sax uppfann saxofonen så var det först ett mörkt instrument han hade i tankarna
nämligen bas-saxofonen.
Senare konstruerade han saxofonfamiljen till att täcka hela registret, som finns i en symfoniorkester eller klingar
som en konsertflygel.
Han konstruerade en serie av saxofoner som stäms i Eb och Bb för militärorkester och en serie i F och C för symfoniorkester.
Saxofonen kom dessvärre aldrig med som obligatoriskt instrument i symfoniorkestern, så serien i F och C blev inte tillverkade i någon större utsträckning, bortsett från en kort period under 1920 talet då C saxen var rätt populär.
Dom fyra instrumenten som kom att utgöra grundstommen i saxofonfamiljen är sopransaxofonen, altsaxofonen, tenorsaxofonen och barytonsaxofonen. Dessa fyra instrument är grunden i en saxofonkvartett.
Totalt genom åren har det tillverkats åtta storlekar av saxofoner.
Sopraninosaxofonen (stämd i Eb)
Sopraninosaxofonen är den minsta i saxofonfamiljen.
Den är stämd i Eb och klingar en oktav högre än altsaxofonen.
Oftast är den tillverkad i rakt utförande men de finns böjda modeller.
Det finns ett berömt orkestersolo skrivet för sopraninosaxofon nämligen Ravel´s Bolero
men spelas väldigt sällan av sopransaxofonisten.
Sopraninosaxofonen har inte riktigt funnit sin plats i något sammanhang annat än i en ren saxofonorkester
Sopransaxofonen (stämd i Bb)
Sopransaxofonen finns både som böjd och rak modell och är den som är
mest vanlig i jazz och saxofonkvartett.
Den har genom åren blivit allt mer populär tack vare att många tenorsaxofonister
har använt sopranen som ett bi instrument t.ex John Coltrane, Sidney Bechet,
Wayne Shorter och Kenny G
Altsaxofonen (stämd i Eb)
Altsaxofonen är den mest använda saxofonen i dag
eftersom det är den man oftast börjar spela på i bl.a. musikskolor.
Altsaxofonen har spelats av många kända namn genom tiderna som t.ex. Charlie Parker,
Johnny Hodges, Cannonball Adderley och inte minst Arne Domnerus.
Inom fusion och pop-jazzen har namn som David Sandborn och Candy Dulfer
gjort altsaxofonen populär.
Tenorsaxofonen (stämd i Bb)
Tenorsaxofonen är nästan en symbol för jazzmusiken och raden av kända tenorister
är väldigt lång,t.ex. Coleman Hawkins, Lester Young, Ben Webster, Stan Getz, John Coltrane,
Sonny Rollins, Wayne Shorter och Michael Brecher och många, många fler.
Några kända svenska tenorister är bl.a. Magnus Lindgren, Karl-Martin Almqvist,
Nisse Sandström, Ulf Andersson, Fredrik Nordström m.fl.
För den klassiska saxofonisten är tenorsaxofonen ett ständigt Bi-instrument
Barytonsaxofonen (stämd i Eb)
Barytonsaxofonen är den största och mörkaste saxofonen som man normalt använder idag.
Den har en stor och djup klang och används både som soloinstrument och i ensemble.
Den mest berömda barytonsaxofonisten är utan tvekan Gerry Mulligan.
Svensken, Lars Gullin intog en alldeles speciell roll i svenskt jazzliv på 50, 60 och 70 talet,
som en av jazzens mest uttrycksfulla barytonsaxofonister och en av dess
mest begåvade kompositörer och arrangörer.
En klassisk barytonsaxofonist inom pop och funk musiken är Steven ”Doc” Kupka i gruppen Tower of Power.
Bas-saxofonen (stämd i Bb)
Bas-saxofonen är ett mäktigt instrument.
Större och djupare klang än barytonsaxofonen.
I gamla dansorkestrar användes bas-saxofonen ofta i stället för kontrabas eftersom
kontrabasen hade svårt att spela tillräckligt starkt.
Idag används sällan bas-saxofonen i något sammanhang och mycket beror nog på priset.
En bas-saxofon av märket Keilwerth kostar idag (2006) c:a 145.000:-
Kontrabas-saxofon (stämd i Eb)
Ett riktigt monster till saxofon.
Den är c:a 2.,5 meter hög och väger ungefär 15 kilo.
En svensk saxofonist, Mats Gustavfsson trakterar detta instrument på
CD:n ”Hidros 3-Patti Smith”
Kolla också in den amerikanska gruppen ”Nuclear Whales Saxophone Ensemble”
Priset på en ny kontrabassaxofon ligger på c:a en halv miljon kronor (2006)
Tillverkas fortfarande av den italienska saxofonfabriken Orsi.
Adolphe Sax
1814 - 1894
Allt började i den Belgiska staden Dinant, som ligger vid floden Meuse.
Staden Dinant var en mycket framgångsrik stad känd bl.a. för arbeten i driven
mässing utförda av duktiga kopparslagare.
Här bodde i början av 1800 en fabrikant av träblåsinstrument som hette Charles Joseph Sax.
Den 6 november 1814 föddes Antonie-Joseph som senare kom att kallas Adolphe.
Efter slaget vid Waterloo 1815 flyttade Charles Joseph sin verksamhet till Bryssel.
Kung ”William I of the Lowlands” utnämnde honom till sin musikinstrument leverantör och gav Charles i uppdrag att tillverka instrumenten till kungens nya militärorkester
Sonen Adolphe skulle nu gå i pappas fotspår.
Redan vid sex års ålder kunde han borra en klarinettkropp och hamra ett klockstycke till ett horn.
Under sin lärlings tid hos sin far gick Adolphe som elev på Bryssels Musikkonservatorium och blev en utmärkt flöjtist.
När han var femton år tillverkande han två flöjter och en klarinett i elfenben till Bryssels Industri Mässa där hans instrument fick de mycket vitsorden:”Extremt fina exemplar”
Vid tjugo års ålder ”återuppfann” han basklarinetten.
Instrumentet fanns visserligen sen tidigare men ljudet var bristfälligt och mekaniken var mycket otillförlitlig.
Adolphs konstruktion av basklarinetten blev med tiden ett standard instrument i blåsorkestrar.
Historien berättar, att en avundsjuk musiker som spelade på den ålderdomliga typen av basklarinett
hotade att sluta i orkestern om han måste spela på Adolphs basklarinett. Men Adolph utmanade den avundsjuke musikanten i en musikalisk duell som slutade med en stor triumf för Adolph och hans basklarinett.
Adolphe gjorde 1839 en resa till Paris där han blev bekant med tonsättarna, Halévy, Habeneck och Meyerbeer.
Han visade upp sina alster för sina nyfunna vänner, hans basklarinett, klarinett och några av hans brass instrument som alla gav honom högsta betyg för instrumenten. Men förmodligen visade han inte upp saxofonen.
1841 bestämde sig Adolphe för att flytta till Paris.
Han etablerade sin verkstad i ett trasigt skjul på ”Rue Saint-Georges” nr 10
Livet i Paris blev hårt och tufft för Adolphe.
Han hade ständigt dåligt med pengar, blev utsatt för skojare, bedragare och var ofta indragen i rättsprocesser.
Mycket av problemen kom nog av hans arrogans och heta temperament.
Trots alla bekymmer lyckades han med hjälp av några vänner fortsätta med att utveckla sitt nya instrument som ännu inte hade fått sitt namn.
Man tror att Adolphe började utveckla något som såg ut som en saxofon 1841.
Det berättas att han skickade en ”saxofon ” till Bryssel utställningen 1841.
Den låg inslagen en grön filt när någon illvillig person sparkade till paketet, förstörde instrumentet så illa att det var omöjligt för Adolphe att spela och visa upp sitt instrument. Historikerna är inte helt överens om det verkligen var en saxofon som Adolphe skulle visa upp på mässan. Men det finns en mycket noggrann beskrivning - den första tror man - i en artikel av Hector Berlioz, publicerad den 12 Juni 1842 i tidningen ”Paris Journal les Débats”
Adolphe hade skaffat sig många avundsjuka fiender genom åren och vid en rättsprocess 1845 så uttalade sig en framstående jurist och ledare för –”The Associaton of the United Instrument Makers” -så här om Adolphes saxofon:
”En saxofon har aldrig existerat och kan aldrig existera och får blott ses som ett kvacksalveri trick av Adolphe Sax”
Trots allt tog Adolphe Sax patent på sin - icke existerande - saxofon den 28 Juni 1846.
Han hade presenterat instrumentet på Paris industri mässa sommaren 1844 där han själv spelade i sin monter
för bl.a. kungen, drottningen och deras söner.
Adolphe hade nu skaffat sig ett gott rykte som instrumentmakare mycket tack vare hans kontakter med tonsättare, som i vissa fall skrivit speciella musikstycken för saxofon.
Adolphe Sax dog den 4 februari 1894, fattig och bortglömd
Copyright @ All Rights Reserved